Finns som e-bok ISBN 978-91-978716-9-3
och MP3-bok ISBN 978-91-979708-7-7

Ur kapitel 2:

Det förtrollade berget

När man leker glömmer man lätt det som är farligt.

Kanske var det därför Moa och Omar inte ägnade berget en enda tanke. Det tornade upp sig allt brantare bakom dem, och det var både lockande och skrämmande på samma gång. Grönskan var mycket inbjudande, och var man ute för att plocka bär var det lätt hänt att man drog sig allt längre upp. För där kunde man hitta riktiga drömställen, berättades det. Men samtidigt sades det att man fick vara på sin vakt, eftersom allt fler bär blev giftiga ju längre upp på berget man kom.

Detsamma gällde vattnet som kom ur berget på flera ställen. Ibland var det rent och friskt, ibland var förorenat och farligt att dricka. Och det värsta var att man egentligen aldrig kunde vara riktigt säker på vilket det var.

Ja, det var mycket som var underligt med berget bortom hästen. Kanske det underligaste av allt var att berget alltid växte. Hela tiden. Dag och natt. Och så hade det gjort så länge man kunde minnas.

Ingen visste när berget kom till, och ingen visste hur det kom sig att det växte. Därför kallades det ”det förtrollade berget”. Det var så vackert att se på, men så farligt att bestiga. Och det påstods att det var omöjligt att nå toppen. För hur högt man än klättrade fanns det hela tiden en bit kvar.

Utom åt ett håll. Avgrundshållet. Det sades att några bergsklättrare hade försvunnit åt det hållet. Ingen hade förstås nånsin kunnat förklara vad som hade hänt, för de hade ju aldrig kommit tillbaka. Men det berättades att de hade ramlat ner i en avgrund utan slut. Och att det bodde underliga, skräckinjagande varelser där.

Det var nog tur att barnen inte tänkte på det förtrollade berget när de lekte och sprang runt på sluttningen.

Mitt i leken högg Moa häftigt tag i Omars arm. Han halkade omkull, tittade upp i hennes ansikte och såg henne stirra i marken en liten bit neråt sluttningen.

- Omar! Titta! Det rör sig i mossan!

Hans blick följde hennes. Visst såg han det! Alldeles tydligt. Det kom upp nåt ur marken. En sten! Den bara växte upp alldeles av sig själv! Då kom han att tänka på berget ovanför dem.

- Moa! Du vet väl att hela det här berget är förtrollat. Det växer. Det kanske stenarna också gör!

Förvånade såg de en helt ny sten formas inför sina ögon. En sten som aldrig hade funnits förr. Deras hjärtan bultade fort, fort. Efter en stund verkade stenen ha växt färdigt.

- Kom! Vi går fram och tittar! Vi måste kolla om den verkligen är på riktigt!

Omar var redan på väg när han sa det. Moa snubblade fram precis efter honom, och de var framme samtidigt.

- Vi sätter oss på den. Då vet vi att den är på riktigt, sa hon och drog ner Omar bredvid sig på stenen.

Det var då det hände. Plötsligt och utan någon som helst förvarning. I samma ögonblick som de satte sig på stenen började marken under dem skaka - och ett hål öppnades i berget intill stenen! En liten, men alldeles tydlig ingång!

Innan de ens hann titta på varandra hördes ett fruktansvärt dån och stora klippblock började rasa ner långt uppifrån bergssluttningen.

- Akta dig! Ner från stenen! skrek Omar genom oväsendet. Det kommer hitåt! Det är jordbävning!

- Omar, varför är det så mörkt? Jag är rädd!

Gråten satt i halsen och Moa darrade i hela kroppen när hon tittade upp mot de mörka, hotfulla molnen som rullade fram längs berget. En kraftig blixt skar sönder himlen och det brakade till i skogen just nedanför dem. Dånet av fallande träd dränktes av det öronbedövande mullret från åskan.

Barnen kastade sig ner på marken med händerna för sina ansikten. Skräcken gjorde dem alldeles förlamade. Moa tappade glasögonen i fallet, men fick tag i dem och kramade nästan sönder dem där hon låg hopkrupen tätt intill Omar.

De kände en kraftig vind svepa fram genom skogen. Det var en underlig vind, isande kall och olycksbådande. Inte ett löv rörde sig när den kom. Ändå var den där. Och den ökade för varje sekund.

Omar tog mod till sig och kikade försiktigt fram under ena armen. Där, långt uppe utefter bergssluttningen, såg han dem komma farande på sina fladdermuslika, ljudlösa vingar. En ilning gick genom hela kroppen på honom.

- Moa, viskade han, jag tror att det är Avgrundarna som kommer! Det är deras vingvind! Jag har hört att dom bor på andra sidan berget. Dom kommer att anfalla oss!

Han gömde ansiktet i sina händer igen…


Om bokenInnehållsförteckning Textavsnitt Bildgalleri e-bokMP3-böcker